Blå kajal och slitet hår. Vem är du?

Monstret på fritids. Jag minns.

Kalla kårar.

Jag vill helst slippa dig.

Vill bevisa att jag duger.

Förstår att Frida har prestationsångest, kan man vara fri från sånt i din närhet?

Vem är du?

Vem är jag? Jag tror att jag vet vem jag är.. till viss del iaf.

Jag är inte ond. Ond. Ond som du är.

Skönt att slippa vara ond.

Funderar.

Jag undrar vad du tänker.

Undrar om din tanke är god, eller om du faktiskt gillar att se oss misslyckas.

Vi som egentligen har lyckats bättre än vad du har.

20 år.

45 år.

På samma ställe.

Hur känns det?

Jobbigt? Jobbigt att se mig lyckas. 

Skönt att se mig gråta?

Terapi biter inte på dig. Du är lika bitter ändå.

Du springer in i väggen.

Vilken vägg?

Vi har alla kännt lukten av väggen, men du va värst va?

Antagligen stod du tio meter ifrån väggen men den föll och studsade utanför de fysiskalagarn och landade på dig.

Ellerhur? Så måste det ha gått till.

Du är inte svag.

Jo du är svag.

Du måste inse att alla är svaga. Du också.

Jag önskar att du kunde lyssna.

Jag vill lära dig vad jag kan.

Hjälpa.

Göra det lättare för oss.

Men vem lyssnar på någon som inte är vuxen?

Vuxen. När ska jag bli vuxen?

Vuxen nog att få min röst hörd.

Vuxen nog att få lära dig vad jag kan.

Möten.

Skinn på nästan hade jag idag.

Jag klarade mig bra.

Jag är bra.

Bättre än jag själv trodde.

Jag kan.

Jag är påläst.

Min hjärna fungerar.

Tur.

Tur är precis vad det är.

Synd.

Det är synd att en blå kajal ger kalla kårar.

Synd att blå kajal får mig att ge vika.

Men det är tur att jag känner mig själv.

Jag finns.

Jag vill finnas.

Kommer för alltid att finnas, här.

Jag ger inte vika för en blå kajal och ett slitet hår längre.

Idag fanns jag.

Jag är grym.

Sitt bredvid mig så ska jag lära dig.

Lära dig allt jag kan.

Vi behöver det här.

Du, jag, hon och vi.

Ni måste lyssna.

Ni vill inte lyssna.

Det här är mitt farväl.

Hej då, blå kajal.

Hej då, slitet hår.

Hej då, hon.

Hej då, vi. 

Vi som aldrig fanns.