Livet rullar. Allt rullar.

Det rullar för att det måste.

Jag skulle vilja sätta mig ner och gråta, men det finns det inte tid till.

Allt måste rulla.

Kroppen är inställd på ett zombie-mode där dagarna går på repeat.

Jag måste vara stark. Stark för mig själv.

Stark för andra?

Det är inte tillåtet att gråta.

Är det då konstigt att det kommer en flod när jag väl får lov?

Jag ger mig in i en värld som jag egentligen inte behärskar.

Jag fumlar, jag faller.

Jag reser mig.

Det är bara minnen.

Minnen starka nog.

Jag är en människa som alltid tror att gräset är grönare på andra sidan.

Det finns ingen upplevelse som lever upp till mina förväntningar.

Svårt för att leva i nuet.

Svårt för att bli nöjd,

svårt för allt.

En jobbig jävel.

22 november.

I morgon.

Japp, i morgon är det den 22 november.

När jag glömmer, då är det över.

Om jag glömmer kommer jag aldrig blir arg på mig själv för då vet jag att det är över.

Jag kommer aldrig glömma.

Men när jag glömmer 22 november 2007 är det dags att andas ut.

Då har jag växt.

4år.

Det känns som jag lever ett annat liv.

Jag har utvecklats.

Jag har blivit någon annan.

Jag har nästan blivit den jag vill vara.

En del av mig kommer alltid sakna,

en del kommer alltid vara tom.

En del av mig följde med,

den andra stannade kvar.

Jag lever,

du lever i tanken,

vi lever.

Jag är en otacksam varelse.

Tycker synd om mig själv,

har svårt för att inse att folk inte alltid kan visa att jag betyder något,

men ibland är jag tacksam.

Jag älskar dig.